rikkemy

jag har varit igenom ganska mycket. dåligt. det har hänt så mycket. jag har behövt någon att prata med. ingen förstår. ingen har varit igenom så mycket. jag loggar in på msn och ser ditt namn. offline. som vanligt. det finns ingen där. vem ska jag då prata med? det har ju alltid varit du. jag pratade med dig när allt hände med farmors man och farmor. och du höll inne en stor hemlighet för mig. undanhöll sanningen. du gjorde det för att jag redan hade det jobbigt. du trodde att det skulle gå över. att du skulle bli frisk och berätta det i efterhand så jag slapp vara ledsen för dig. men det blev allvarligare och värre för dig. du var tvungen att säga det tillslut. mitt i allt med farmor sa du det. du sa det. med ord. jag har cancer. en del av mig trodde inte dig. men en större del av mig trodde på dig. självklart har du cancer. och självklart är det du som har det. inte jag. inte någon annan. du. jag hanterade farmors död och din cancer. ganska mycket att hantera på en gång. jag tappade nästan hälften av mitt redan tunna hår. jag gick upp i vikt. jag började isolera mig från mina vänner. grät ofta. du sa att du också  var ledsen. ledsen att du fick cancer och berättade det för mig. du kände dig skyldig till att jag var ledsen. jag gick sönder när du sa det. det var hemskt. för att göra allt värre och svårare att hantera var det lite krångel hemma. vilket jag inte tänker ta upp här. jag hade ingenstans att vara. jag var mycket hos fredrik. rymde tillochmed hemmifrån en gång. men kom hem pga ett löfte. trodde allt skulle vända. du sa att du skulle bli frisk. att vi skulle fota i sommar. du gav också ett löfte. vi skulle fota i sommar. underbart tänkte jag. vi ska fota tillsammans. jag fick en praktikplats och allt började se ljusare ut. trodde jag. mitt i allting så får jag ett sms. jag är i eksjö nu. jag väntar på att dö. lägg av att säga så. det kommer bli bra. sa jag. du gav mig ju ett löfte och du håller dina löften. men du skojade inte. jag åkte direkt upp till dig. medveten om att det var för att säga hejdå för evigt. hur fan kan du låta din bästa vän säga hejdå till dig för evigt? jag hittade sjukhuset. jag hade otto vid min sida. jag hittade ditt rum. din bror stod utanför. det tog lång tid innan jag gick in. hur kunde du låta mig se dig så? uppäten av cancer. min dindar. min fina dindar. jag gick in. jag tappade andan när jag såg dig. kunde inte andas. jag skakade. jag kunde inte stå. jag grät. du kunde knappt prata. jag vågade inte röra dig. jag trodde du skulle gå sönder. du var så liten. så sjuk. du hade svårt att hålla dig vaken. jag frågade om du hade ont. nej sa du, jag är bara trött. jag frågade om du var rädd. nej sa du. jag är det svarade jag. dina ögon rullade bakåt hela tiden. du ville bara sova. det blev för mycket för mig. jag sa att du var det finaste jag visste och det bästa som hänt mig. att du var min bästa vän. att jag älskar dig. du sa att du älskade mig. det var äkta. det var hemskt. jag sa aldrig ordet hejdå. jag sa. vi ses snart igen. sen gick jag. du bröt ditt löfte. jag är så arg. du slutade andas den 12 april. på min pojkväns födelsedag. det har hänt så mycket mer än detta. du skulle bara veta. men jag orkar inte skriva mer nu. jag är arg. jag ska gå till min säng och ligga där ett tag. sen sova om jag kan. jag sover dåligt. jag mår dåligt. jag önskar jag kunde prata med dig. kan jag bara inte se en liten ruta ploppa upp nere i högra hörnet där det står; dindar har precis loggat in. eller kan du bara inte svara när jag ringer dig? jag skulle behöva dig nu. godnatt.