nya my
hur ska man förklara att jag var innan? hmm, det är lite svårt faktiskt. Men jag hade väl inte riktigt förstått sjukdomen, eller accepterat och respekterat den. Jag levde loppan som om jag inte var sjuk. Åt gott och unnade mig väldigt ofta. Träning var förbjudet att prata om för jag utvecklade en sorts intolerans mot det. Det bara gjorde att jag grävde ner mig. Jag mådde verkligen inte bra då, varken fysiskt eller psykiskt.
Och jag har varit med om mycket hemskt redan i mitt liv, många dödsfall och saker som man inte kan tänka sig hantera. Säga hejdå för sista gången till ens bästa vän, bära ut sin farmor i en kista, se hur nära och kära kämpar för att hantera allt och inte riktigt kan hantera det rätt, sitta i en bil i kanske 6 timmar påväg till danmark en natt och inte veta om ens morfar finns när man kommer fram. Ja, jag har varit med om mycket i mina snart 22 år. Och det har varit tufft. Och det har varit en faktor till varför jag mått dåligt. Men jag måste nog säga att sjukdomen ligger på samma nivå.
Jag trodde jag hade gått in i en depression. Läkarna ville sjukskriva mig på direkten. Men jag sa emot och som tur var tog dom lite extra prover på mig. Och då kom det fram. Jag var ju sjuk. Att få veta att man är sjuk och måste ta tabletter resten av sitt liv är ganska jobbigt att höra. Men det var också skönt att veta att man var sjuk. Hade en diagnos. Det fanns ett svar till att jag grät varje dag, inte kunde bära upp matkassorna för trapporna i lägenheten, stängde av klockan 15, blev inåtvänd och gick upp massa i vikt, blev arg på alla som påpekade det och försökte få mig att träna. Jag var en helt annan människa när jag var som sjukast. Och att bli en annan människa sådär utan att kontrollera det, det är hemskt. Att vara så sjuk att man inte inser att man inte är sig själv och nästan en hemsk människa. Att förlora sig själv är lika jobbigt att förlora sina nära och kära.
Alltså, jag känner att jag bara repat lite på ytan nu och är osäker om min familj och närmsta verkligen vet allt. Om sjukdomen, om mitt mående, allt som hände, allt typ. Har nog hållt lite inne för mig själv.
Men det jag vill komma fram till nu, det är att jag är en ny människa. Det är lite av en klyscha att man blir starkare och förnyad när man år igenom en kris. Men det är jag. Jag är inte samma som jag var när jag gick på högstadiet, inte samma som i gymnasiet, inte samma som när jag var sjuk.
Jag är mitt nya jag. Jag tränar varje dag. Äter väldigt bra. Jag har börjat småhata pizza, läsk och hamburgare som jag innan älskade. Nu byter jag hellre de mot en härlig skål med fräscha frukter. Och jag tränar verkligen varje dag, eller någon vilodag kommer in ibland men jag kan nästan inte hålla mig från gymmet och aktiviteter. Jag studerar till mäklare, mäklare. Jag har ett annat synsätt på allt. Jag är numera en tjej som säger vad hon tycker utan att bara följa med och gömma sina åsikter. Jag har lärt mig att filtrera bort dålig energi och försöker ta åt mig av all god energi som finns runt mig. Jag har accepterat att detta är min kropp för tillfället och jag kämpar för att få tillbaka min gamla kropp. Självförtroendet sviker ibland när man påminns av alla ärren man har, dubbelhakan och att tajta kläder inte riktigt är så hett just nu, men jag kämpar på. För jag vet att jag är påväg. Är något lite komplicerad så gör jag det enkelt, inget ska få tynga ner mig längre. Jag gör allt för alla andra för det är den jag är. Jag vill sprida all glädje och bra energi som jag bara kan!
Detta är min revansch! Det är min tur att skina nu
