rikkemy

Hade egentligen tänkt skriva massa tankar nu. men sen kom jag på vilka som läser min blogg, så jag tror jag håller mig på mattan så jag inte säger för mycket. eller kanske inte. jag vet inte. mina problem och känslor kanske inte räknas som problem eller "sånt som tynger" när man tänker på det faktum att andra har det så jävla mycket sämre än vad jag har. detta kanske ses som rop på uppmärksamhet eller "åh kolla va synd det är om mig". men ärligt talat. jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. jag är van vid att prioritera bort mina egna tankar och känslor. van vid att ingen tycker synd om mig, kan känslan kanske beskrivas som. det kanske inte är sant. men det kan kännas så. jag vet inte ens vart jag vill komma med detta. jag vill att ni ska förstå. men jag tvivlar på att ni skulle förstå.
jag är en sån människa som tar andras problem. eller, det kanske var fel sätt att uttrycka mig. jag är en sån som tar på mig skit. om man har en liten debatt så är jag den som lägger mig. för att göra den andra parten nöjd. jag blir ledsen. om vi är ett gäng som ska göra något. sen så kommer det på tal om bio. nej säger min hjärna. hela min kropp skriker nej. jag vill hellre fika. jag säger att jag hellre vill fika. en gång. fyra ord. jag vill fika istället. men ingen lyssnar könns det som. jag kan inte stå på mig. dom som känner mig sen mellanstadiet kanske inte alls har sett mig som den tysta tjejen som bara följer med. men det var jag. vi var ett gäng på 4-5 tjejer på högstadiet. och jag var den tysta som bara följde med. fick inte riktigt fram min vilja. ibland gjorde jag. men oftast inte känns det som. leva i skuggan. ja, det vet jag hur det känns. i min familj när det är julafton eller någon annan högtid då alla är samlade kan jag också känna mig ignorerad. eller, i skuggan kanske är rätt ord. jag känner mig bortprioriterad. inte den mest lyckiga känslan ska ni veta. osynlig bland min egna familj.
min bästa kompis är, om jag får säga det själv, en av dom snyggaste människorna jag vet. hon är social. hon utstrålar något som jag inte har. vet inte om det är självsäkerhet eller vad det är. men hon syns. hon lyser. hon är så fin. min bästis. och jag känner att jag lever i hennes skugga. jag säger inte att hon snor strålkastaren eller något. hon är ju bara sig själv och det är det som är det fina. hon är sig själv och hon lyser som det starkaste stjärnan. och om hon strålar så, så finns det bara skugga kvar för mig. och det är mitt egna fel. ingen annans. jag kanske också kan stråla. lysa upp ett helt rum som hon kan. men jag kan inte. jag vet inte hur man gör. det är främmande. om man alltid levt på ett sätt, då är det väldigt svårt att leva på ett annat sätt. som man aldrig levt tidigare. jag vet inte hur man står på sig. jag vet inte hur man kollar sig i spegeln och känner att man är snygg eller okej som man är. jag ser mig själv som en person som har världens bästa insida. jag är den mest omtänksamma och empatiska människa jag känner. jag lyssnar och hjälper andra så fort dom ber om det. ibland när dom inte ber om det, när jag bara känner av det. jag är den som hjälper. varför kan jag inte hjälpa mig själv då. jag skulle må så himla mycket bättre om jag bara tyckte om mig själv. om jag kan stå på mig själv. säga vad jag verkligen tycker. säga nej. jag kan säga nej nu. men jag kan inte bli av med den ångesten som kommer efter ett nej. jag har ångest. ångest för när jag säger emot någon. när jag säger nej. när jag gör någon lite lite besviken. mycket ångest. jag har ångest för det jag äter. men jag slutar ändå inte äta. ont cirkel där med maten. hur kommer detta sluta tänker jag. kommer jag någonsin känna mig nöjd och lycklig. nöjd med mig själv och mina beslut. ingen ångest. ingen stress. bara vara nöjd och lycklig. när ska det komma till mig? mitt liv hade varit så mycket lättare då. jag vill kunna tänka annorlunda. jovisst. det går att uppnå. men vägen dit är så svår. riktigt jävla elak väg jag måste gå. full av gropar och hinder. någon gång kommer jag nå målet. det är min dröm. ett liv utan ångest. ett liv fullt av lycka och att jag är nöjd.

Jag vet inte riktigt om jag känner mig nöjd med detta inlägg. ville tömma min hjärna. dock var detta bara en hundradel kanske. jag känner mig olycklig i mig själv. jag är så lycklig när jag är med min underbara pojkvän, eller mina fina vänner, men så fort jag är i en grupp (mer än två) så är jag i skuggan. inte alltid. det är min känsla oftast. och jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. jobbigt läge.