rikkemy

idag när jag gick hem från jobbet så var solen framme. klockan var lite över 18.00.
det gick en man med en stor hund. den busade när den såg mig. jag log.
gick över gräsmattan vid parken vid mig. en liten pojke lekte för sig själv på ena sidan. jag log.
på andra sidan var det en hund och matte som lekte apport. jag log.
på marken såg jag små blommor som kämpade sig upp ur marken. jag log.
det blåste så att håret var överallt i mitt ansikte.
men jag brydde mig inte.
tårarna rann.
det var så vackert.
och tanken om att du inte får uppleva detta mer.
det är en tanke som äter upp mig.
det gör så ont.
det finns inget jag kan göra.
du kommer somna in.
du sover i princip hela tiden nu.
frågan är bara när du inte vaknar mer.
jag har så svårt att hantera detta.
jag tvingar min kropp till allt jag gör nu.
vill inte röra mig. men måste.
vill inte tänka. men måste.
vill inte le och vara trevlig. men måste.

detta är för mycket för mig att hantera. det går inte.