rikkemy

Japp. Det var längesedan jag skrev något här. Jag har inte haft lust. Men jag kan ju säga att jag har hittat på massa skojigheter. :) Kan också säga att jag saknar mina vänner. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva höär just nu. Har inte så mycket att säga känner jag. Fredrik kommer snart hit och jag ser ut som bajs . Det känns ju lagom kul.

HEJ OTTO! HEJ HANNA! HEJ SARA! HEJ ALLIHOPA :) 


Just det. Jag har nya brills :)

UNDERBAR dag :) haha, orkar inte skriva om den just nu. Men den har varit underbar . Snart kan jag skriva om de, men inte nu. Nu tänker jag bara på mat.

Peace <3

C'est moi! Haha , nä men seriöst. Hej . Nu är det såhär att jag faktiskt nästan är i något sorts chocktillsånd. Här sitter jag lugnt i min soffa och bara absorberar lugnet. Min kropp har varit så sjukt seg på sistonde, eller hela jag har varit seg. Tycker lite synd om Fredrik som bara blir mer och mer uttråkad av mig känns det som. Men för att hålla mig till ämnet. Jag sitter i soffan och tar det lilla lugna när jag helt plötsligt får något sorts ryck och bara skyndar mig upp till datorn för att kolla allt. facebook, blogg, STUDERA.NU och massa annat. på facebook hade inget nytt hänt, men STUDERA.NU.. fick reda på om man blivit antagen eller inte. :o meow .
Men (tänk er att jag säger det som Tony Irving, för det var så det gick till i min hjärna) den största chocken var när jag kollade bloggen. Inga kommentarer som vanligt (ey? skärp er nu va. Mahhih) men sen kollade jag statistiken. WOW . W to the O to the W . Skyhigh. Så nu undrar jag, var kommer läsarna ifrån och varför är ni såna tysta läsare som inte säger något. Ett litet "hej, jag heter ...." hade inte skadat. haha, ne men om ni inte är för blyga vore det najs om ni kunde slänga in en kommentar ;)

Tänkte lägga in lite bilder från fredagen då en viss Matott9110 firades. (Matilda Ottosson för er som inte fattar skolans datorers inloggningssystem. pinsamt om det skulle vara fel nu. mahah)



Precis innan eller precis efter en näradödenupplevelse med grillen. KOLLA IN OTTOS KLÄNNING! wow

Sen den 14 juni haf jag haft en viss känsla. En känsla som knappt går att beskriva. Den 14 juni åkte Fredrik till USA. Det är en märklig känsla. Saknad. Känslan av att sakna någon. Det är en väldigt intensiv känsla. Jag har verkligen problem med att sätta ord på det. Men jag ska nu försöka mig på att beskriva det som jag just nu upplever som den mest intensiva känslan av de alla.

Har ni någon gång varit rastlösa? Det finns ingenting att göra. Man känner sig tom på idéer. Eller nej. Man känner sig bara tom. Man har en konstig känsla i kroppen. man vill bara vara sprattelgubbe. Men kroppen känns förlamad och det enda som man känner är blodet som cirkulerar. Låter konstigt, men jo, min kropp är som spagetti. Eller känslan är typ.. hmm, känslan av att man precis haft ett riktigt intensivt träningspass. Spagettiförlamning. Konstig känsla. Innan tyckte jag att det var väldigt jobbigt att känna sig rastlös. Men det är ingenting om man jämför med att sakna någon.
Om man tar känslan av att vara rastlös, och multiplicerar den med sisådär 87 kanske man kommer upp till den nivån som saknad har. MEN, då måste man addera ytterliggare några saker.
Vet inte om ni upplevt det, men har ni någon gång varit så frustrerade att ni bara vill skrika och gråta på samma gång?  Det ska adderas till rastlösheten som flyter i kroppen tillsammans med smärta. Både psykisk och fysisk smärta. Det gör ont. Förväntan. Får inte glömma att nämna förväntan. Man går och väntar på att just den dagen ska komma då han kommer hem igen. Man blir glad, men samtidigt ledsen. man blir glad för att det är snart, man blir ledsen för att det är så lång tid kvar på samma gång.
Alltså, nu när jag skriver detta inser jag att jag från början trodde att jag visste vad jag pratade om, men nu har jag ingen aning. Jag vet inte vad jag skriver. Jag kan inte beskriva denna känsla. Jag har massa ord i min hjärna som tillsammans blir definitionen av saknad. Men att få ut allt så det låter vettigt, nja. Det är är en svårare projekt. Frustration, förlamning, smärta, gråt, tystnad, glädje, sorg, förväntan, ensam, minnen, väntan. Jag kan fortsätta hela natten faktiskt. Men det ska jag inte göra. 
Mitt bästa kortfattade resultat på beskrivning av saknad lyder
"En hemsk känsla som gör ont i hela kroppen, överallt"

Jag vill kura (säger man så? iaf, gosa in mig som boll) ihop mig i en famn och bara gråta och allt runtom mig ska vara grått och regnigt. Så känner jag just nu för jag har så ont i hela min kropp.
Nej shit, detta går inte. glöm allt jag sagt, för det är inte rätt beskrivning. jag kan inte. Ni som upplevt det vet vad jag försöker säga. Men jag får inte fram det till vettiga ord för er att läsa.

Sitter just nu och lyssnar på Kent- utan dina andetag . Det är en ganska passande låt till mitt humör just nu. Har ni inte hört den, tycker jag ni ska ta och göra det . Den är bra.
Har nu suttit i två timmar på att Fredrik ska logga in på skype, men det händer aldrig. Känslan av saknad blir alltmer intensiv. Dumma tankar far genom min hjärna "tänk om det hänt något". Sånt får man aldrig tänka. Men nu sitter jag och gör det. Inte bra. Han har säkert bara inte tillgång till internet. mer krångligt än så behöver det inte vara.

Han kommer hem på onsdag. Min man kommer hem på onsdag. Jag älskar min man :)<3

Tror inte jag nämde att jag och mamma åkte till Toftasjön igår. Fast innan det var vi i lilla Harplinge. Vi skulle hälsa på Jacobs (min bror, för er som inte vet) flickvän Jennys familj. :) Familjen Bengtsson. Där lekte och gosade jag med Lukas som nästan har vunnit mitt hjärta. (NÄSTAN) Den hunden, usch och fy så söt den är! Haha, Han fastnade inte på bild, men envis som jag blev tillslut lyckades jag få en bra bild.

Underbart söt hund!

Efter vi besökt toftasjön och gått en promenad där åkte vi till stranden för att köpa en glass och sedan gå längs strandkanten och äta den. Väldigt avslappnande. Tror det ska bli en grej att göra oftare. Åka till stranden på kvällarna och bara gå barfota i strandkanten och njuta av solens strålar som värmer härligt. Inte så mycket så att man nästintill dör av hetta, men sådär precis lagom.

Detta är ingen text som jag har skrivit innan och jag har inte läst igenom den så om det är fel och så får ni antingen säga till så jag kan ändra eller så får ni leva med det.

Jag är blyg. Träffar du mig en kväll på krogen är jag inte blyg, då står det party inristat i min panna. Go och glad och pratsam. Men träffar du mig ensam, eller introducerar du mig för nya människor kan jag vara väldigt blyg. Inte säga mycket och liksom bara följa med. Jag gillar inte att synas. Verkligen inte. Sedan lång tid tillbaka, ja, faktiskt så långt jag kan minnas har jag alltid gömt mig. Antingen i skuggan av andra eller i mina kläder. Att visa mig är inte riktigt min grej. Jag är osäker. Japp, osäker. När det gäller det mesta faktiskt. Jag går inte ut utan smink för jag är osäker och rädd  att de som ser mig kommer tycka illa om mig. Det tar en evighet för mig att välja vilka kläder jag ska ha på mig varje dag. Samma orsak som med sminket. Jag är osäker just nu när jag skriver detta inlägg eftersom jag undrar vad ni som läser det kommer att tycka och tänka. Jag bryr mig om vad andra människor tycker och tänker. Väldigt mycket. Jag tar åt mig. Tar åt mig av just allt det som man inte ska ta åt sig och det som man ska ta åt sig kommer in genom ena örat och ut genom det andra. Jag ser på mig själv på ett sådant sätt som jag önskar jag inte såg mig på. Jag önskar jag kunde ändra på det. Folk säger till mig "Tänk positiva tankar om dig själv, hela tiden." eller "Men bara ändra på det", Men hallå, hur lätt är det egentligen? Har ni växt upp ett att kanske göra vissa saker på ert speciella sätt så sitter det i ryggraden och det är svårt att ändra på. Samma gäller med mina tankar. Så tänk på det. Även fast ni vill väl och pushar mig åt rätt håll så gör det ont när ni gör det. Ni får det att låta som man gör det på en dag, men åh nej. Så är det inte. Jag har ingen talang. Sjunga, nej det kan jag inte. Spela instrument, njae, inte riktigt. Så någon musikalisk talang, nej. Sport? åh, ska vi prata lite sport. Jag älskar sport. Jag har spelat massa olika sporter; Handboll, fotboll, men framförallt volleyboll. Det var väl min enda talang, Volleybollen. Det gick bra för mig. Jag blev bättre och bättre, men sen small det. Plopp, knät hoppade ur led. 1, 2, 3, 4, 5 gånger. Japp. Ingen mer sport för mig. Inte på samma nivå i alla fall. Så man kan väl säga att jag förlorade min enda talang jag hade. Sitter och tänker på andra talanger man kan ha; Matlagning kanske? ehm, räknas pasta och köttbullar? Nä, men laga mat kan jag. Men det är ju inget som man riktigt är mästare på. Bränna såser är jag bra på. Fråga bara hemkunskapsläraren från åttan. Vad finns det mer? Hmm, talang... Sminkning? Kan det vara en talang? Får höra från många att jag sminkar bra, och det är ju kul. Men liksom, wooow, jag kan sminka fint. Jag kanske ska bli en sån som sminkar döda människor innan en begravning med öppna kistor? Nej tack. Skriva... Ja, skriva, rakt upp och ner. Få ut tankar i ord. Svart på vitt. Jag älskar att skriva. Artiklar, uppsatser, dikter, noveller, allt.. jag skriver ofta och gärna, och enligt mina svenska betyg och flertal läsare så anser de flesta att det är något som jag är bra på. Min svenskalärare tror på mig som skribent. Kan det vara min talang? Jag vet inte vad min talang är, eftersom jag förlorade det som jag ansåg var min talang. Så nu frågar jag alla er som läst igenom hela denna texten, har jag talang? Vad är "min grej"? 

sen en annan sak som jag kan tänka på ibland är hur ni ser mig. Nu pratar jag mest om personligheten. För själv kan jag säga att jag ser mig själv som en empatisk, omtänksam, lite smått flummig människa som är en god lyssnare och ställer upp i alla väder. Men hur ser ni mig? Är jag den jag tror jag är? Och våga vara ärliga. 
Är jag rolig? Är jag någon som man vill umgås med eller är jag en tyst och tråkig? 

nu har jag bara en tanke till att dela med mig av för denna gången. Och ja, det är en ytlig tanke, och det är något som jag frågar väldigt ofta. Jag tror min mamma får höra det i princip varje dag. Men hur ser ni på mig kroppsligt? Är jag den snygga? den söta? den fula? den normala? eller hon med sexappeal? Är jag den tjocka? den kurviga? den smala? den vanliga? Vad är jag? 

Ja, tro det eller ej så säger jag godmorgon nu när klockan är 13.00. Och så har det varit de senaste tre dagarna. Varje dag har jag varit så obeskrivligt trött och utmattad att jag nästan skäms över det. Jag har bara legat i sängen och sovit eller kollat på tv. Min kropp känns som den blivit påkörd av först en buss och sedan ett X2000 tåg. Så om jag inte svarar i telefon eller sms eller är ute på stan så är det för att jag helt enkelt är hemma och sover!
Hmm, mina planer idag.. Ska sitta här framför datorn ett tag, väntar på att fredrik ska logga in. och sen har jag sagt till mig själv att jag ska duscha idag. Men får se om jag har ork nog till det. Ja , så illa är det. Jag orkar inte lyfta mina armar, och varje gång jag går upp för trappan här hemma som säkert består av ynkliga 23 trappsteg (har inte räknat, borde göra det) är mina ben som spagetti och jag känner att jag bara vill sitta, helst ligga ner. Ikväll, hmm, jadu, det är väl torsdag? idag så det händer väl ingenting. Blir väl kvällsmat och därefter tv. Spiderman 3 visas ju på kanal 6, men vette fan om det är något jag är i humör för att se. Just nu känner jag mig så trött och ynklig att jag egentligen bara skulle vilja sitta ihoprullad och se en tjejfilm som får en att gråta, bara för att det skulle vara skönt att gråta.

Imorgon är det fredag, sen lördag, sen söndag(beachvolleyboll), sen måndag, sen tisdag(ullared med mamma) och sen är det ONSDAG! dam dam daaam! Onsdagen är dagen ! wihoo, inte lång tid kvar nu :) Mihii <3



Orka duscha?